| Av: Jan-Erik Ullström, författare |
”Den var så dålig att jag skämdes.”
”En godkänd genredebut.”
”Den bästa bok jag läst. Någonsin.”
Tre recensenters omdömen och bedömningar kring mitt skapande. Jag har lusläst dem alla efter tips, tricks och råd kring hur jag bör utveckla eller till och med avveckla mitt författarskap. Men borde jag det? I början, som purfärsk skapare och litterärt vilsegånget lamm, trodde jag verkligen det. Men snart nog visade det sig, att en recensents ord aldrig kan väga tyngre än mina egna tankar.
För hur är det möjligt? Tre personer läser en och samma text och ger sedan tre vitt skilda omdömen. Vore det i skolans värld hade det i mitt fall inneburit omdömena 1,3 och 5. Men nu är det inte antal rätt som bedöms. Det är någonting annat. För det är som sagt samma text. Samma döda ting.
Precis. Dött. Texten är livlös och spritter till först när läsaren klär den i sina känslor. Målar sin upplevelse med hjälp av mina ord. Mina meningar. Boken är en konsonant. Läsarna är variabler.
Med andra ord har de inte betygsatt min skapelse, utan mer upplevelsen den gav dem. En upplevelse som springer ur deras egna sinnen. De har satt ett betyg på sitt eget inre.
På samma sätt som en tavla kan väcka allt från lust till avsky, kan en text väcka glädje eller ilska. Personligen lyssnar jag inte på hip-hop, house eller dödsmetall. Inte för att jag tycker att det är dålig musik, utan för att den inte passar just mig. Det inte musiken. Det är lyssnaren. För visst är det däri allting landar? Vad är bra och vad är dåligt? För att kunna svara på frågan krävs alltid en referenspunkt, även om den oftast glöms bort. ”Bra”, det vill säga bättre än vad? ”Dåligt”, det vill säga sämre än vad? Vilken är recensentens utgångspunkt? Troligtvis upplevelsen av annan litteratur, film, musik etc. I min lilla skaparvärld där jag stänger in mig och flänger ihop ord och fraser finns inget ”bra”. Där finns heller inget ”dåligt”. Vem är jag att säga om någon annans skapelse, att den är bättre eller sämre än någonting annat? Den är precis så som mina egna alster är i jämförelse. Annorlunda. Så som jag skriver. Olika.
Det finns ett stort problem här. Givetvis. Det gör oftast det, när sakers värde ska bedömas efter känsla och smak. Principen är densamma. Män med kukhybris sänker kvinnor via samhälle och internet. Moralblinda körskolelärare kan sliska runt hur de vill. Monopoldrivare kan sätta de priser de behagar. Alla med minsta makt över någon annan faller oftast dit till slut. I smått eller stort. En enda recensent kan med väldigt enkla medel skriva bort en skapare ur litteraturhistorien, som om de vore mjäll på kavajslaget. Allt baserat på det egna sinnets upplevelse, men ändå vinklat mot objektet. Maktmissbruk i gåspennans korridorer. Ett känsligt ämne.
Är det inte lite synd om dessa människor? Vi lever i ett samhälle där vi gärna vill lära våra barn att älska olika, men ändå särskiljer vi det som alltid är baserat på en kreativ tanke. Normer måste följas. Regler måste följas. Ramar måste fyllas. Att drabbas av litterär intolerans är säkerligen plågande. Särskilt som symptomen är ignorant obefintliga och enda botemedlet är insikter.
Vi skapar och skriver olika. Så som det sig bör. Men när lyssnar jag då? När tar jag till mig? Jag tycker att folkmord är dåligt. Det tycker de flesta med mig. Jag tycker att en somrig dag med glass i hand är bra. Det tycker säkerligen de flesta med mig. De flesta, det vill säga massan. I mitt skrivande har jag lyckats väcka både avsmak och förundran. Skam och eufori. Båda ändar på en nästintill oändlig skala. Spretigt. Men massan tycker att det jag gör är bra. Då och först då lyssnar jag. När statistiken träder in i bilden. Åtminstone den som syns. Om 9/10 skulle såga mina böcker, vore jag korkad som inte hörsammade. Om 9/10 hyllar mina verk, gör jag någonting väldigt rätt.
Vi tycker olika – och det är bra! Det är så det bör vara. Då vet vi att mänskligheten fortfarande andas och utvecklas. Det är därför jag ler åt en sågning och blinkar åt en hyllning. Vad en människa tycker om en viss bok säger tiofalt mer om just den människan än om just den boken. Att jag väckt en känsla blir min belöning.
Med detta sagt bör det tilläggas att det inte är lika lätt som det låter. När någon risar ner mig blir jag ledsen. När någon rosar upp mig blir jag glad. I oss alla bor trots allt en liten bekräftelsenarkoman, oavsett om vi vill det eller inte. Jag lyssnar på mitt inre. Låter insikterna ta plats och de inre överläggningarna ta tid. Jag tar till mig att jag behöver redigera mer. Det vet jag, och får bekräftelse på, genom massans ord. Jag tar till mig att jag har en alldeles fantastisk förmåga att fånga läsaren och förföra sinnet ur led. Det vet jag genom massans ord. Vi är olika och upplever saker olika. Tänk på det innan du bedömer och betygsätter. Varför känner du avsmak, när din granne kände lycka? Varför upplevde du att tiden försvann, när din kollega bara ville att det skulle ta slut?
Är du bra, dålig eller bara underbart annorlunda?
forfattarinspiration 
gillar verkligen din ”krönika” krind recensioner – naturligtvis är det så att det någon tycker om någonting handlar om just den personens referenser – jag gillar ditt sätt att skriva och din entusiasm och önskar dig allt gott!
Tack! Vilken bra artikel av Dig: Jan-Erik Ullström
”Ditt ord är inte min lag.”
”En enda recensent kan med väldigt enkla medel skriva bort en skapare ur litteraturhistorien, som om de vore mjäll på kavajslaget. Allt baserat på det egna sinnets upplevelse, men ändå vinklat mot objektet. Maktmissbruk i gåspennans korridorer. Ett känsligt ämne.”
TACK – Den lärde mig mycket, och gav perspektiv.
Jag har alltid rasat över cynism och maktmissbruk men inte kunnat beskriva det så bra. Jag blev jättearg på en journalist en gång som ondgjorde sig, raljerade och var cynisk över en världsstjärnas och en medsysters klädsel och sitt åldrande. Vad som låg i botten var ju så tydligt: journalistens självkänsla (som man kan följa i dennes blogg) och utseendefixering.
Jag tycker är så osmakligt att man utifrån sin position som journalist/språkrör/opinionsbildare tillåts att slå nedåt.. Att kritiskt granska, att föreslå konstruktiva förbättringar är en sak, men att utnyttja orden – som jag ser är heliga instrument – som vibrerar av makt, för att göra sig lustig på andras bekostnad är oetiskt.
De som skriver professionellt bör hantera sitt ämbete med delikatess och hög etik. Ord ska vi bruka till respekt.
Man dissar helt enkelt inte – om man har någon självaktning.
Cynism har jag blivit störd på. Mätt på, och vill ha slut på, för stundtals har den fått mig att tappa livslusten.. Som utsatt och genom att se på andras utsatthet. Bevittna. Den sorgsna empaten. En som inte blir tillfreds förrän ordningen är återställd. Alla goda och snälla – helt enkelt. En oskuldsfull naiv barnatro om en existens där allt skulle kunna vara fritt, enkelt och gott. Så självklart i mitt hjärta.
Så Tack Jan-Erik för en upphöjande lektion som skingrar lite av mina rädslor för hyenorna (som trots allt finns där ute..) De som missbrukar orden.
Tack för den klarsynta tesen:
”Med andra ord har de inte betygsatt min skapelse, utan mer upplevelsen den gav dem. En upplevelse som springer ur deras egna sinnen. De har satt ett betyg på sitt eget inre.”
Wow – snacka om Ord som ger en ärgad gammal själ berusning av igenkännade och segerglädje och Vingar som vill sträcka ut sig igen så fria de är. Vi kan skriva. Vi kan tänka. Vi kan vara så fria vi vill, så länge vi I N T E tar åt oss av ANDRAS PROJEKTIONER. Men väl av visas lektioner.
Wow, Vilken insikt..
Nu stålsätta sig – för som Du sa:
”I oss alla bor trots allt en liten bekräftelsenarkoman”
men den lille får man ju tala med som till ett barn och förklara:
Förlåt dem, ty de fattar inte bättre.. 😉
Så gäller det att komma ihåg det.. Annars är jag ju lika korkad och cynismen vinner..
Det ger mig så oändligt mycket energi att jag ger energi! Tack underbara skaparvänner 🙂